Jämnställdhet
Jag behöver få skriva ner samma sak som en bloggerska jag följer hade gjort.
Det handlar om att hur orättvist det är mellan att vara mamma och att vara pappa. Vi som är mammor måste ställa upp för barnen hela tiden medans pappor kan vara borta mest hela tiden och betraktas som hjältar när dem träffar sina barn. Varför är det så?? Jag förstår inte?? Man är två i att göra barn (för det mesta) då ska man ta sitt ansvar.
Mammor är det verkligen synd om, en ensamstående mamma mer än de som lever i samboliv. Vi ska visa upp en viss bild av att vi ska vara så mycket duktigare än ni andra. Vi ska bevisa något för er som inte ni har pressen på er att bevisa för oss... Vi ska få skäl när vi säger att vi inte har barnvakt för att jobba kvällar, men man blir bara påhoppad. Visa lite mänsklighet för sjutton!! Du kanske inte ska jobba med äldrevården för du inte har en sambo som ställer upp, du kanske inte borde det o det o inte det heller. Men ni kommer knappast vinna över oss ensamstående. Ni kommer att komma fram till en annan period i era liv som inte kommer att visa sig vara så lätt, tänk för sjutton på att hur ni behandlar människor som kämpat i nästintill hela sitt unga liv till andras beskymmer och sen har man träffat en kille i unga dar som man helt enkelt inte klaffat med.
Pappor kan vara borta i FLERA ÅR och sedan komma och ställa till en massa beskymmer. Svikit sitt eget kött och blod, utan att ens skämmas över det, hur kan man leva med det?? Ifall mamman gjort likadant då skulle man fått en stämpel att man var helt sjuk i huvudet. Att man var oansvarig, okänslig och en svikare. Jag förstår mig inte på att Sverige inte kommit längre i tänket om jämnställdhet i föräldrarrollen och då menar jag knappast i hur man ska ta ut föräldrarpenningen. Då menar jag på att man ska lyssna på barnet, hur vill du ha det? Mår barnet bra? Har barnet och pappan kännt varandra? Nej det är ju en solskenshistoria att som pappa komma tillbaka efter 6 år, men inget om att mamman funnits där. Arbetat hårt för att klara sig ekonomiskt och genom spädbarnstiden. Den är ju inte riktigt något man klarar av om man inte är stark i psyket. Att inte få sova, ta ansvar över att allt ska inhandlas, räcker bröstmjölken osv osv..
Nej tacka gud för oss ensamstående mammor som klarar av allt som föräldrarrollen ger med sig. Lika bra är dem ensamstående pappor som verkligen lever för sina barn. Vet någon enstaka, men mammor är i överlag bäst för barnen. Det har alltid varit så och det kommer ingen att kunna ta ifrån oss. Den känslomässiga biten mellan ett barn o mamman är den starkaste som finns...
Detta är min åsikt och ni andra har kanske eran egen uppfattning om detta!
Ha annars en fortsatt trevlig påsk./Anette
Det handlar om att hur orättvist det är mellan att vara mamma och att vara pappa. Vi som är mammor måste ställa upp för barnen hela tiden medans pappor kan vara borta mest hela tiden och betraktas som hjältar när dem träffar sina barn. Varför är det så?? Jag förstår inte?? Man är två i att göra barn (för det mesta) då ska man ta sitt ansvar.
Mammor är det verkligen synd om, en ensamstående mamma mer än de som lever i samboliv. Vi ska visa upp en viss bild av att vi ska vara så mycket duktigare än ni andra. Vi ska bevisa något för er som inte ni har pressen på er att bevisa för oss... Vi ska få skäl när vi säger att vi inte har barnvakt för att jobba kvällar, men man blir bara påhoppad. Visa lite mänsklighet för sjutton!! Du kanske inte ska jobba med äldrevården för du inte har en sambo som ställer upp, du kanske inte borde det o det o inte det heller. Men ni kommer knappast vinna över oss ensamstående. Ni kommer att komma fram till en annan period i era liv som inte kommer att visa sig vara så lätt, tänk för sjutton på att hur ni behandlar människor som kämpat i nästintill hela sitt unga liv till andras beskymmer och sen har man träffat en kille i unga dar som man helt enkelt inte klaffat med.
Pappor kan vara borta i FLERA ÅR och sedan komma och ställa till en massa beskymmer. Svikit sitt eget kött och blod, utan att ens skämmas över det, hur kan man leva med det?? Ifall mamman gjort likadant då skulle man fått en stämpel att man var helt sjuk i huvudet. Att man var oansvarig, okänslig och en svikare. Jag förstår mig inte på att Sverige inte kommit längre i tänket om jämnställdhet i föräldrarrollen och då menar jag knappast i hur man ska ta ut föräldrarpenningen. Då menar jag på att man ska lyssna på barnet, hur vill du ha det? Mår barnet bra? Har barnet och pappan kännt varandra? Nej det är ju en solskenshistoria att som pappa komma tillbaka efter 6 år, men inget om att mamman funnits där. Arbetat hårt för att klara sig ekonomiskt och genom spädbarnstiden. Den är ju inte riktigt något man klarar av om man inte är stark i psyket. Att inte få sova, ta ansvar över att allt ska inhandlas, räcker bröstmjölken osv osv..
Nej tacka gud för oss ensamstående mammor som klarar av allt som föräldrarrollen ger med sig. Lika bra är dem ensamstående pappor som verkligen lever för sina barn. Vet någon enstaka, men mammor är i överlag bäst för barnen. Det har alltid varit så och det kommer ingen att kunna ta ifrån oss. Den känslomässiga biten mellan ett barn o mamman är den starkaste som finns...
Detta är min åsikt och ni andra har kanske eran egen uppfattning om detta!
Ha annars en fortsatt trevlig påsk./Anette
Kommentarer
Trackback
